Typisk man och kvinna:
Hur hamnar vi i dessa relationsproblem?

I mitt arbete som parterapeut möter jag ofta följande situation: En av parterna, oftast kvinnan, känner att mannen inte är tillräckligt känslomässigt tillgänglig i förhållandet. Denna brist på känslomässig kontakt orsakar stress, oro och ilska  inom henne. Hon saknar en upplevd känsla av förbundenhet. Hon blir anklagande, förebrående och kritisk eftersom hon känner sig känslomässigt övergiven. 

Den djupare motivationen bakom hennes beteende är egentligen att hon försöker att nå fram till mannen och få honom att bli känslomässigt engagerad.
Mannen förstår tyvärr ofta inte kvinnans motiv och behov. För män verkar kvinnans beteende som en kritik och ett uttryck för att han inte duger. Han känner sig nedvärderad och inte respekterad. Detta gör honom i sin tur väldigt sårad, arg och osäker i relationen. I regel hamnar mannen då i försvar och intellektualiserar, han drar sig känslomässigt ännu mera tillbaka eller går till motattack. Det i sin tur förstärker kvinnans upplevelse av att hon inte är sedd och förstådd och det bekräftar hennes djupa rädsla för övergivenhet.

Den här onda cirkeln repeteras ofta flera gånger om dagen på olika sätt och förstärker sedan frustrationen i förhållandet. 

Båda parter har svårt att identifiera och kommunicera den underliggande längtan att bli sedd och bekräftad. Man kommunicerar ofta sina anknytningsbehov utan att vara öppen och göra sig sårbar. Det verka vara tryggare helt enkelt att komma med anklagelser än att göra sig sårbar och medge att man är i behov av närhet och uppskattning. Tidigare dåliga upplevelser av svek kan förstärka denna rädsla för att öppna sig.

De underliggande universella anknytningsbehoven driver dessutom på parets beteendedynamik. Missuppfattningen av vad anklagelserna och undandragandet egentligen handlar om skapar starka och sårade känslor av att vara avvisad och ringaktad.

Detta negativa samspelsmönster eskalerar lätt tills den slutar med separation. De sårade känslorna har då helt enkelt blivit för starka och det är för smärtsamt att fortsätta relationen.

I den terapiinriktning som jag praktiserar, dvs. EFT (Emotionellt fokuserad terapi), försöker man först få den person som dragit sig känslomässigt undan från förhållandet att öppna sig, som sagt: i regel mannen. Detta för att sedan kunna lugna och arbeta med den partnern som är anklagande och som protesterar mot en otrygg anknytning i relationen, dvs. i regel kvinnan. 

I min erfarenhet har män tyvärr ofta svårt att komma i kontakt med sina känslor och göra sig själva känslomässigt tillgängliga. För förvånansvärt många män finns det en föreställning om att sårbarhet och känslomässig mottaglighet är en "omanlig" svaghet. De gömmer sig också gärna bakom sin rationalitet och "flyr" till den vänstra sidan av hjärnan. Kvinnans protest mot hans känslomässiga otillgänglighet avvisas därför som “irrationell” och “orättvis". 

Men för att ett förhållande ska fungera är det viktigt att du gör dig sårbar och är i kontakt med dina egna känslor. För bara den som är i kontakt med sina egna känslor har förmågan att också komma i kontakt med sin partners känslor. Denna förmåga är helt central för all trygg anknytning.

Utmaningen i varje relation är att våga ta risken att göra sig känslomässigt sårbar för att bli känslomässigt tillgänglig. Sårbarhet är därför inte en svaghet utan en stor styrka. För endast de som har modet att göra sig sårbara kan uppleva den intima lyckan som närhet och ömsesidigt tryggt beroende ger. Sårbarhet gör oss större eftersom vi blir mottagliga. Den berikar livet med en viktig dimension: upplevd kärlek. Det är vad vi längtar efter i våra partnerskap. Det är definitivt värt risken.