Win-win i stället för att ha rätt

Ibland möter jag par som har följande mönster i sitt samspel: Den ena parten, ofta mannen, har en tendens att intellektualisera och debattera. Det blir oändliga diskussioner om så kallade "sakfrågor" tills den andra partnern, ofta kvinnan, blir känslosam och drar sig undan. (För enkelhetens skull skriver jag hädanefter "man" och "kvinna", men rollerna kan ibland vara omvända).

Mannen tolkar ofta kvinnans känslomässiga reaktion som ett "orättvist" försök att få övertaget i diskussionen genom att "byta körfält". Som ett försök att vinna diskussionen med "orättvisa medel". 

Eller så förstår han inte vad som händer och drar sig också tillbaka förargad och anser att han har en irrationell fru.

Vad mannen ofta helt missar är att hans attityd är mycket sårande.  Hans rationellt överlägsna och känslomässigt otillgängliga position skapar en klyfta. Kvinnan känner att mannen vill tvinga in henne i en underlägsen position. Hon känner sig avvisad och maktbalansen rubbas. 

Kvinnan kan då försöka möta honom på samma nivå. I regel är detta ett olyckligt projekt, eftersom mannen gillar att tro att han har de bättre argumenten (“mansplaining”) och ofta föredrar att argumentera till utmattning. Att ge efter skulle innebära att förlora och det innebär svaghet i många mäns värld. Och svaghet är avskyvärt, det får inte ske. Han är inte villig att ge upp sin överlägsna position eftersom den ger honom skydd mot känslan av underlägsenhet. Krigets lag gäller: bara en kan vinna: Jag eller du. Det hela blir då en relationsfälla.

Kvinnan känner sig nu nedvärderad och känslomässigt avvisad eftersom mannen hellre vill vinna än att värdesätta deras relation. När kvinnan till slut inser att det inte är möjligt att återställa balansen på diskussionsnivå blir hon känslosam. Kvinnan blir antingen arg eller drar sig undan. Han kanske "vinner" diskussionen ur hans synvinkel, men i processen förlorar han kontakten med sin fru, vilket är en mycket större förlust, vilket han snart få inse.

Tyvärr sker dessa interaktionsmönster oftast mycket omedvetet. De underliggande känslorna diskuteras inte, utan man fastnar i de "rationella" argumenten.  Paren misslyckas då med att medvetandegöra den underliggande dynamiken i samspelet. Kvinnan drar sig tillbaka och mannen stannar kvar i sin förnärmade bossighet. Båda känner förlust av närhet och stress i relationen. Om dessa relationssår inte löses och om interaktionsmönstren upprepas under en längre tidsperiod, skadas relationen allvarligt.

Det jag som terapeut ofta tycker är svårt är när mannen inte vill ge upp sin känslomässiga otillgänglighet och sin pseudo-överlägsna, intellektualiserande position.  Han är egentligen rädd för att också hamna i underläge och vara "svag". Han är rädd för att bli avvisad om han visar och kommunicerar känslor. Han "argumenterar" då också i behandlingen och har svårt att komma i kontakt med de underliggande djupare känslorna och anknytningsbehoven.

I slutändan är han rädd för att göra sig sårbar och avslöja sitt känslomässiga beroende av kvinnan och kommunicera direkt för henne hur viktig hon är för honom.

Men detta skulle just bidra till en lösning på problemen i förhållandet:

Den största vinsten i våra nära relationer är inte att ha rätt och att underordna sig den andra personen, utan att uppleva ett tryggt beroende där båda känner sig sedda och respekterade.