Familjeterapi och parterapi online:

Den goda relationen i fokus

Om lydnad och att skapa samarbetsvilja hos barnet


Många föräldrar har föreställningen att de är duktiga föräldrar om barnet lyder på vad de säger. Ibland säger föräldrarna att om barnet inte gör som man säger, har de rätt att bli arga. De måste sätta gränser. 


I all regel brukar dessa interventioner inte sluta med bra resultat. Barnet kommer med all säkerhet förr eller senare återkoppla till föräldrarna att lydighet och framtvingad underordning inte kommer utan ett pris i samspelet. Barnet kommer att säga upp sin samarbetsvilja och föräldern kommer uppleva att barnet blivit mycket besvärligt i många situationer.


Saken är nämligen den: barnet vill inget annat än att samarbeta - egentligen. Men inte genom tvång utan av fri vilja. Barnens samarbetsvilja är en värdefull och ömtålig handelsvara i relationen mellan föräldern och barnet. Barnet samarbetsvilja måste förtjänas av föräldrarna. Den kommer inte gratis. Samarbetsviljan är kopplad till förälderns förmåga att visa att den har barnets känslomässiga behov i sina tankar. Då känner barnet sig sett och bekräftat och är villigt att ge tillbaka i form av samarbetsvilja.


Misslyckas föräldrarna med att förmedla att de har barnets välmående i åtanke sägs samarbetsviljan upp. Det kan bli en jobbig lektion för föräldrar. Vägrar föräldern i denna situation att inse sitt beroende av barnets samarbetsvilja har man till sist förlorat en bra relation till sitt barn. Då blir relationen med barnet en maktkamp istället för ett ömsesidigt omtänksamt samspel. Det är mycket sorgligt att se en förälder som har hamnat i denna fälla. Om inget annat så visar barnet senast som tonåring upp ett kvitto på misslyckad "uppfostringsstrategi", dvs. dåligt relationsskapande.


Att tro att föräldraskap handlar om att barnen skall lyda är därför ett säkert recept för att misslyckas som förälder. Det är naturligtvis en föråldrad syn på föräldraskap men kan icke desto mindre drabba vem som helst. Ofta har man med erfarenheter från sin egen uppväxt.  Och de präglar samspelsmönstret med barnen utan att man tagit sig an jobbet att reflektera kring dem.

Frågan är: Hur kan man som föräldrar hitta ett nytt förhållningssätt som inte är auktoritärt men som ändå främjar föräldrarnas auktoritet? Hur kan jag som förälder kräva samarbete och respekt för gränser utan att skada relationen med barnet?


Jag föreslår följande: Om vi som föräldrar önskar oss att barnet samarbetar bättre men inte lyckas med det, då kan vi fråga oss hur vår relation med barnet egentligen ligger till. 


I själva verket önskar vi oss av våra barn att de har våra behov i åtanke. Det är väldigt naturligt att vi har detta starka behov inom oss, särskilt om våra egna förälder inte hade denna förmåga. 

 

Förstår barnet inte att jag måste skynda mig till jobbet för att kunna tjäna pengar,  och att de därför behöver skynda sig att klä på sig? Fattar han inte hur trött jag är när jag kommer hem? Ser de inte att jag håller på hela dagarna för att fixa vår tillvaro och ändå är de otacksamma och hjälper inte till? Hur självcentrerad kan man vara? 


Eller, i en annan version: ser min partner inte att jag behöver lite uppmuntran och bekräftelse för att jag har städat, diskat, lagat mat eller fixat bilen?

Detta otillfredsställda behov att bli sedd är inte sällan anledning till frustration även i parrelationer. Det är en liknande men ändå en annan diskussion: I parrelationen har båda samma ansvar att se och bekräfta den andre för att värna om relationen. 


Men i relationen till barnen är det barnen som skall lära sig av sina föräldrar hur det känns att bli sedd i sina behov. Det är nämligen föräldrarnas ansvar att se barnets behov och förmedla känslan att barnet finns i föräldrarnas sinne. Just den känslan att man som barn befinner sig i föräldrarnas sinne och att föräldrarna har ens eget väl i åtanke är så centralt för barnens känsla av förbundenhet med föräldrarna. 


Just känslan av förbundenhet ligger till grund för barnets samarbetsvilja och känslomässiga trygghet. Det är föräldrarnas uppgift att ingjuta denna känsla i barnet. När barnet har internaliserat att den befinner sig i föräldrarnas välvilliga åtanke då är det naturligt för barnet att även respektera föräldrarnas behov och personliga gränser. En ömsesidig omtanke uppstår i relationen. Det kan man definiera som en fungerande relation. 


Men om föräldern insisterar på att barnet ska underordna sig och lyda - utan att föräldern från sitt håll har tagit ansvar för barnets behov att bli sett och respekterat - då KAN barnet inte samarbeta. För då är ansvarsordningen upp och nervänd. Det är inte barnens uppgift att först ta hand om föräldrars behov att bli sedd i sina behov. Det är förälderns uppgift att först ta steget och visa hur man gör. 


Det är föräldraskap med auktoritet: att du som förälder visar och tar ansvar för hur en ömsesidig givande relation fungerar. Du tar ansvaret för relationen och det skapar trygghet.