Familjeterapi och parterapi online:

Den goda relationen i fokus

Artiklar

För att fisken kan förstå vad vatten är, behöver hen lämnar sin bubbla. Först då kan hen bli medveten om det den har levt i hela sitt liv. 

Likaså kan det vara så för oss människor: Vi kan inte förstå våra tanke- och beteendemönster förrän vårt själv har fått distans till dessa mönster. Självdistans, självreflexion och medvetenhet om oss själva befriar oss från att upprepa omedvetna mönster som varken gagnar oss eller våra relationer med våra nära. 

Relationsarbete är därför för mig början på en resa till ökad självkännedom och empowerment.

Den andre hjälper mig att förstå vem jag egentligen är och vem jag inte är. Hur vi möter varandra är avgörande om vi skapar lidande eller lycka mellan oss. Kan vi verkligen "se" den andre eller ser vi bara våra egna projektioner? Det är frågan!


Här publicerar jag mina tankar och reflektioner kring relationer med andra och oss själva.

Om autentisk samvaro, kärlek och konflikter


För mig känns det ofta som att vi i en konflikt förlorar vår förmåga att "se" den andre. Det sanna mötet med den andre går förlorat bakom en vägg av tankar och föreställningar. 

Föreställningar brukar nämligen ställa sig före den andre. Om vi blev bättre på att släppa våra föreställningar om den andre, skulle vi göra en upptäckt: att den andre är något helt annat än våra föreställningar. Den andre blir först synlig och förnimmelsebar när vi möter honom eller henne bortom våra föreställningar.


Vägen till ett sant möte mellan två människor sker därför genom ett möte i mental tystnad. Först där, när vi inte längre tror på våra föreställningar, klarnar vår syn, klarnar blicken på den andre. Ah, Du, du är också här, i just detta ögonblick, och jag ser dig och bjuder på att bli sedd.

Naket, sårbart, öppet, alltid nära-varande. Och mitt seende blir en inbjudan till dig att se och bli sedd som det varande vi faktiskt gemensamt är.


Här, på den platsen, blir vi fria från att involvera varandra i sårande beteenden som förnekar just vårt gemensamma varande i närhet. När vi förnekar detta säger vi att att du är någon annat eller mindre värd än mitt varande. När vi nedvärderar varandra skapar vi en separation, en ojämlikhet i vår värdighet. Och människans värdighet är okränkbar.


Om jag kan komma ihåg vårt gemensamma okränkbara värdighet, då kan jag helt enkelt inte längre såra dig. Då skulle det vara en förnekelse av vad jag djupt innerst vet om vad jag är. Det skulle vara oansvarigt och självdestruktivt.

Här, från detta perspektiv, där jag kan se vår förveckling i våra föreställningar, blir det uppenbart att lilla jag också bara är en av många andra som är förvecklad i en personlig berättelse som livet berättar till sig självt. Jag är bara ett annat sätt att glömma sig själv i en annan, alldeles egen berättelse, i en annan föreställning. 


Vi behöver komma ihåg att var och en bara är en annan berättelse, en annan verklighetsbeskrivning genom vilken livet upplever sig själv. 

Då får vi perspektiv på vad som verkligen räknas: Du och jag, tillsammans i när-varande, innan våra projektioner och föreställningar om varandra. 


Att komma ihåg det i mötet med den andre, det är ett sant möte. Det är kommunion. Det är bortom kommunikation. Det är ett möte i nuet. Det är det sannaste, djupaste och mest intima möte som kan ske. 

Det är där som vi faktiskt möts. 

Hej, och vet du vad: här finns kärleken, som vi längtar efter så mycket!


Vi ses!



Om lydnad och att skapa samarbetsvilja hos barnet


Många föräldrar har föreställningen att de är duktiga föräldrar om barnet lyder vad de säger. Ibland säger föräldrarna att om barnet inte gör som man säger, har de  rätt att bli arga. De måste sätta gränser. 


I all regel brukar dessa interventioner inte sluta med bra resultat. Barnet kommer med all säkerhet förr eller senare återkoppla till föräldrarna att lydighet och framtvingad underordning inte kommer utan ett pris i samspelet. Barnet kommer att säga upp sin samarbetsvilja och föräldern kommer uppleva att barnet blivit mycket besvärligt i många situationer.


Saken är nämligen den: barnet vill inget annat än att samarbeta - egentligen. Men inte genom tvång utan av fri vilja. Barnens samarbetsvilja är en värdefull och ömtålig handelsvara i relationen mellan föräldern och barnet. Barnet samarbetsvilja måste förtjänas av föräldrarna. Den kommer inte gratis. Samarbetsviljan är kopplad till förälderns förmåga att visa att den har barnets känslomässiga behov i sina tankar. Då känner barnet sig sett och bekräftat och är villigt att ge tillbaka i form av samarbetsvilja.


Misslyckas föräldrarna med att förmedla att de har barnets välmående i åtanke sägs samarbetsviljan upp. Det kan bli en jobbig lektion för föräldrar. Vägrar föräldern i denna situation att inse sitt beroende av barnets samarbetsvilja har man till sist förlorat en bra relation till sitt barn. Då blir relationen med barnet en maktkamp istället för ett ömsesidigt omtänksamt samspel. Det är mycket sorgligt att se en förälder som har hamnat i denna fälla. Om inte annat så visar barnet senast som tonåring upp ett kvitto på misslyckad "uppfostringsstrategi", dvs. dåligt relationsskapande.


Att tro att föräldraskap handlar om att barnen skall lyda är därför ett säkert recept för att misslyckas som förälder. Det är naturligtvis en föråldrad syn på föräldraskap men kan icke desto mindre drabba vem som helst. Ofta har man med erfarenheter från sin egen uppväxt.  Och de präglar samspelsmönstret med barnen utan att man tagit sig an jobbet att reflektera kring dem.

Frågan är: Hur kan man som föräldrar hitta ett nytt förhållningssätt som inte är auktoritärt men som ändå främjar föräldrarnas auktoritet? Hur kan jag som förälder kräva samarbete och respekt för gränser utan att skada relationen med barnet?


Jag föreslår följande: Om vi som föräldrar önskar oss att barnet samarbetar bättre men inte lyckas med det, då kan vi fråga oss hur vår relation med barnet egentligen ligger till. 


I själva verket önskar vi oss av våra barn att de har våra behov i åtanke. Det är väldigt naturligt att vi har detta starka behov inom oss, särskilt om våra egna förälder inte hade denna förmåga. 

 

Förstår barnet inte att jag måste skynda mig till jobbet för att kunna tjäna pengar,  och att de därför behöver skynda sig att klä på sig? Fattar han inte hur trött jag är när jag kommer hem? Ser de inte att jag håller på hela dagarna för att fixa vår tillvaro och ändå är de otacksamma och hjälper inte till? Hur självcentrerad kan man vara? 


Eller, i en annan version: ser min partner inte att jag behöver lite uppmuntran och bekräftelse för att jag har städat, diskat, lagat mat eller fixat bilen?

Detta otillfredsställda behov att bli sedd är inte sällan anledning till frustration även i parrelationer. Det är en liknande men ändå en annan diskussion: I parrelationen har båda samma ansvar att se och bekräfta den andre för att värna om relationen. 


Men i relationen till barnen är det barnen som skall lära sig av sina föräldrar hur det känns att bli sedd i sina behov. Det är nämligen föräldrarnas ansvar att se barnets behov och förmedla känslan att barnet finns i föräldrarnas sinne. Just den känslan att man som barn befinner sig i föräldrarnas sinne och att föräldrarna har ens eget väl i åtanke är så centralt för barnens känsla av förbundenhet med föräldrarna. 


Just känslan av förbundenhet ligger till grund för barnets samarbetsvilja och känslomässiga trygghet. Det är föräldrarnas uppgift att ingjuta denna känsla i barnet. När barnet har internaliserat att den befinner sig i föräldrarnas välvilliga åtanke då är det naturligt för barnet att även respektera föräldrarnas behov och personliga gränser. En ömsesidig omtanke uppstår i relationen. Det kan man definiera som en fungerande relation. 


Men om föräldern insisterar på att barnet ska underordna sig och lyda - utan att föräldern från sitt håll har tagit ansvar för barnets behov att bli sett och respekterat - då KAN barnet inte samarbeta. För då är ansvarsordningen upp och nervänd. Det är inte barnens uppgift att först ta hand om föräldrars behov att bli sedd i sina behov. Det är förälderns uppgift att först ta steget och visa hur man gör. 


Det är föräldraskap med auktoritet: att du som förälder visar och tar ansvar för hur en ömsesidig givande relation fungerar. Du tar ansvaret för relationen och det skapar trygghet.



Om strategier för att möta svåra känslor


I min erfarenhet behöver man sällan använda sig av terapi i den meningen att man inte behöver särskild gräva efter djupa känslor.

Allt som krävs i de flesta fall är att du lär ut strategier hur man kan bemöta svåra känslor. När man har lärt sig hanteringsstrategier så kommer psyket av sig självt släppa fram de känslorna som man kan ta hand om.

Man behöver alltså inte vara rädd för att allt kommer på en gång utan man kan förlita sig på psykets eget försvarssystem och den läkande kraft som finns inom en som vill integrera obearbetade. Psyket kommer att styra upp mängden av känslorna man har förmågan att hantera. 


Allt som behövs är alltså praktiska, genomförbara, enkla och effektiva strategier hur man kan bemöta känslor. Och den enklaste strategin som jag vet är att vara öppen, accepterande, tillåtande, närvarande, inlyssnande med en vänlig attityd till de känslorna som kommer. En liknande teknik används som smärthantering inom barnafödande, den kallas då "dyktekniken". Istället för att försöka att vilja få bort smärtan andas man igenom värken och försöker slappna av in i den. 

Jag kallar tekniken därför "emotionell dykteknik". Jag lärde mig tekniken även av en meditationslärare. Då hette den "associated inquiry" . Man slappnar av in i känslan, även om den är jobbigt, man blir liksom medvetet ett med känslan utan att agera på den. Man låter den skölja över en som en våg - och kommer ut på andra sidan. Bara vara medvetet med känslorna som att vara med ett barn som är upprörd - det duger. Bara känn efter. Du behöver bara medvetet lyssna på din kropp, känna hur det känns, smaka på det som finns, var med det som finns där och lyssna utan förväntningar, öppen och accepterande.

Fördelen är att du lär dig att ta emot den informationen som känslan bär på, du får insikter varifrån dessa känslor härrör och hur de påverkar dig. Insikt leder till en lättnad. Det du är medveten om kan inte längre styra dig omedvetet. Samtidigt förlorar man rädslan för den jobbiga känslan.  Att förlora rädslan för jobbiga känslor är ofta en stor vinst för det egna psykiska mående. 


Här kommer en kort anvisning om


ATT HANTERA SVÅRA KÄNSLOR


1. Andas uppmärksamt


Ta tre djupa andetag. Uppmärksamma inandning och utandning. Känn din andning.


2.  Känn känslan


Rikta din uppmärksamhet mot känslan i kroppen.

Benämn känslan om möjligt, eller nöj dig med “att vara med” känslan.

Var i kroppen känner du känslan ( t.ex. bröstkorg, mage, ansikte) ?

Hur känns den ( t.ex. varm, bultande, tryckande, kokande)?

Flyttar den runt?


3. Tillåt känslan


Låt känslan få vara precis som den är, utan att försöka förändra, trycka undan eller ta bort den på något sätt.

Du kan säga: “Jag låter känslan få vara som den är….”



4. Vänta ut känslan


Låt känslan få ha sin gång - utan att reagera. Som en våg som sköljs upp på land. Bara vänta och lägg märke till hur det känns när den ebbar ut. Du kan säga: “Jag bara väntar ut den….”


5. Välj handling


Först när känslan “ebbat ut” är det läge att bestämma sig för vad du ska göra.





Familjeterapi och parterapi online:

Den goda relationen i fokus

Copyright © Alla rättigheter förbehållna